Hundens utveckling
(källa: /www.alltomhundar.com/aoh/hunden/forntid.html) 

För cirka 35 miljoner år sedan fanns ett släkte som kallas Hesperocyon. Detta var små rävliknande djur med kort nos som fanns i det vi idag kallar Nordamerika. Det finns även vissa tecken som pekar på att det redan då hade utvecklats underfamiljer till Hesperocyon. När Hesperocyon dog ut kom en ny grupp hunddjur som till storlek klassats som medelstor till stor. Dessa tillhörde benknäckarna och kallades Borophaginae. Bortsett från deras storlek hade även de kort nos, men mycket kraftiga käkar. Man har liknat dessa djur med hyenorna. Denna grupp utvandrade ifrån Nordamerika och spred sig till Eurasien där utvecklingen fortsatte och en familj av hunddjur utvecklade som senare kom att kallas Caninae.

Det var nu människan kom att intressera sig för hunden. Den första kontakten med hunden bestod i att man jagade hunden för dess päls och kött, sedermera insåg man att man kunde nyttja hunden för mer ändamålsenliga uppgifter så som jakt, vakt och till sist även som ett regelrätt husdjur. Man tror idag att spetsliknande hundar var den första hundras som uppkom och som senare lade grunden till hundens utveckling som idag innebär över 300 raser bara i Sverige.

Den vanligaste hundrasen, som man också hittat flest fynd från, är den så kallade torvhunden. På latin fick den heta Canis Familiaris Palutaris, vilket översatt blir "Tamhunden från kärret". Dessa hundar var småvuxna och hade sin tidsperiod i yngre stenåldern. Även en större variation såg dagens ljus. De fynd som man hittade vid Ladogasjön fick ge namn till dessa, Canis Familiaris Palutaris Ladgensis. Före stenålderns slut uppstod den kortnosiga rasen Canis Leinieri. Tysken Hilzheimer beskrev denna ras som föregångare till våra pinschrar och terrier. En dvärgform av dessa uppkom i bronsåldern. Spaletti, som denna blev kallad på latin, är föregångaren till våra Keeshounds. Canis Familiaris Inostranzewi, var en art av hundar som blev upptäckt av en rysk vetenskapsman vid namn Inostranzew. Dessa hundar stammar ifrån yngre stenåldern och var så kallade stora hundar. Idag finner vi dessa raser bland annat i som det vi kallar rasgrupp 2, där exempelvis dobermann, rottweiler, sankt bernhardshund och berner sennen ingår. Canis Familiaris Leinieri, en nära släkting till Canis Leinieri, är föregångaren till våra vinthundar. En tysk forskare, T.H. Studer, grundlade allt arbete rörande nära släktingar till vinthunden, nämligen den irländska varghunden och den skotska hjorthunden. De är vår tids största hundraser med en mankhöjd på runt 90 cm.

De tre följande hundfamiljerna, Canis Familiaris Poutiatini, Canis Familiaris Intermedius och Canis Familiaris Matris Optimae, har forskare haft svårt att komma överens om vilken kategori de ska tillhöra. Poutiatini var en medelstor hund som levde under mellersta delen av stenåldern. Dess kranieform är väldigt lik dingons. Sitt namn fick den av Furste Poutiatini, på vars egendom vid Moskva man hittade fynden. Intermedius stammar från senare stenåldern. Detta hunddjur anses vara stövargruppens anfader. En dansk vid namn Brinckman ansåg att den hundras som idag ligger närmast Intermedius är den norska harehunden. Matris Optimae är en av de yngsta raser som påvisats fram till idag. Man har inte funnit några lämningar av denna art före bronsåldern. Storleksmässigt påminner den om Intermedius, det vill säga medelstor och det från denna grupp man tror att en av våra mest vanliga hundraser, nämligen schäfern, stammar ifrån.

Pinscherns utveckling
(källor: www.dog-e-data.com.au/Specials/Starring/starring_thegermanpinscher.htm; www.german-pinscher.com/history.htm; www.euronet.nl/users/walet/index2UK.htm)

Troligen hölls och användes pinscherliknande hundar redan för flera hundra år sedan. Hundarna avlades till råttfångare och för att vakta stallar och lador. Genom ett konstverk gjort av renässansens kände konstnär, Lucas Cranach (1472-1553), finns det första belägget för pinschern fanns redan då. På kopparsticket återfinns två igenkännliga pinscherhundar. Pinschern hade från början varierande pälstyp och hårlag. Antingen var den sträv eller slät och man kallade hunden följaktligen antingen strävhårig (wire coated/rauhaar) pinscher eller släthårig (smooth coated/glattharr) pinscher. Under 1800-talet särade man de olikpälsade hundarna åt och den med strävare päls utvecklades så småningom till dagens schnauzer, medan den korthårigare, släta hunden blev grunden till vår tids pinscher. Hos båda hundtyperna föddes ibland dvärgexemplar som sedermera blev anfäder till dvärgvarianterna av raserna.

Pinschern (German Pinscher) erkändes som ras 1879 i Tyskland, 1884 fanns den med i hundböcker och 1895 grundade Josef Bertha den tyska pinscher- och schnauzerklubben (Pinscher Schnauzer Klub). Emellertid var det schnauzern som vann i popularitet och de båda världskrigen gick hårt åt rasen. Från 1939 minskade antalet pinscherkullar dramatiskt och inga kullar alls registrerades i efterkrigstiden, 1949-1957. Rasen var nära att utrotas om det inte hade varit för en man, Werner Jung, som då satt som ”rasövervakare” (breed supervisor) i tyska Pinscher- och schnauzerklubben. Det är tack vare hans insatser som pinschern finns kvar idag.

Jung lade märke till det minskade pinscherantalet och efter 1957 började han i princip om med att ta fram rasen. Han reste runt om på den tyska landsbygden för att hitta rastypiska pinschrar och grunden lades så småningom med den egna tiken ”Jutta” och den något äldre, black and tan-färgade tiken, Kitti v. Bodestrand samt fyra väldigt stora dvärpinschrar. Kitti fanns från början i Östyskland och Jung riskerade sitt eget liv när han smugglade över henne till Västtyskland. De första moderna pinscherkullarna föddes således under kennelnamnet v/d Birkenheide och Werner Jungs vakande öga.

Pinscherns utveckling i Sverige och Norden
(källor: members.chello.se/tezzan/liteom1.htm; www.hundsport.se) 

Den första pinschern kom till Sverige och Agneta Rätz kennel Agretts. Kenneln hade sedan länge fött upp dvärpinscher och därmed blivit välrenommerad i pinscherkretsar. Några år tidigare hade pinschern också introducerats i Finland. Den hade där väckt ett visst intresse både bland hundägare och uppfödare, vilket gjorde att förutsättningarna verkade lovande även i Sverige. Importerna till båda länderna kom från de allra bästa tyska kennlarna, framförallt från kennel von Birkenheide, alltså Werner Jung egna kennel, och även från von Haingraben, vilken förestods av en annan rasentusiast, Hr. Hans Schneider. Inte långt efter introduktionen i Sverige lanserades pinschern i Norge.

Avelsansvaret för pinschern i Sverige lades på Svenska Schnauzer-Pinscherklubben som bildats 1947. Tillsammans med dvärgpinschern formades underavdelningen Pinscher- och dvärpinschersektionen som fortfarande är rasens egna specialklubb. SSPK gjorde allt för att öka intresset för rasen och det tog bara sex år för antalet pinschrar i Sverige att fördubblas. Bland annat bjöd man in de tyska specialisterna som domare vid sina utställningar och 1968 gästades utställningen i Malmö av Herr Werner Jung själv, vilket var kort före hans bortgång. Några år senare, år 1973, inbjöds Herr Hans Schneider till SSPK´s utställning i Norrtälje och eftersom 54 pinschrar anmälts häpnade han och förklarade att det var ett för den tiden världsrekord.

Pinscherns registreringssiffror i Sverige har under årens lopp varierat ganska mycket. Efter en första glansperiod under 60-och 70-talet, drabbades pinschern av en rejäl svacka under 80-talet. Under några år av detta decennium fanns det knappt någon uppfödning av rasen att tala om. Från de få kullar som föddes under denna tid var några, av skiftande orsaker, tvungna att placeras om i nya hem, vilket gjorde att rasen dessvärre fick ett rykte om sig att vara lynnig och svårhanterad. Denna svacka bestod fram till början av 90-talet då ett par nya uppfödare tog sig an rasen och registeringssiffrorna under 90-talets första hälft höll sig någonstans mellan 30-40 registrerade pinschervalpar per år. Vid nittiotalets slutskede fick pinschern återigen ett rejält uppsving, registreringsmässigt sett, med 69 registrerade valpar. Denna trend har hållit i sig under 2000-talets första hälft med 78 valpar registrerade år 2000, 76 valpar 2001, 89 valpar 2002 och 2003 hela 109 stycken pinschervalpar – däribland Diesel J så han är i gott sällskap!